2010 Annika Burström

Annika Burström var en av årets Flormanstipendiater. Annie Johansson har intervjuat henne om hennes tankar kring sin idrott.

Namn: Annika Burström
Flygsport: Fallskärm, Canopy piloting
Klubb: Stockholms Fallskärmsklubb
Utövat sporten i 12 år

— Du fick årets Florman stipendium, kan du berätta vad du tänker göra för pengarna?

https://klubbhus.flygsport.se/arboga-flygklubb/nyheter/nyheter/2022-12-02-nyhet-3-med-bild

— Vad är det roligaste med din flygsport utöver själva utövandet?

Människorna och gemenskapen hoppare emellan. Det är kul att umgås med människor som har samma intresse som en själv.

— Vilken är det viktigaste rådet du har fått inom sporten?

Utmana din trygghetszon och pressa dig till att prova det du egentligen vill men tycker är läskigt – men glöm aldrig bort säkerheten!

— Vilket råd vill du ge den som vill satsa på att börja tävla?

Våga prova – särskilt tjejerna! Inom disciplinen Canopy Piloting finns det knappt några tjejer alls. Den där idiotiska uppfattningen om att tjejer inte är bra på att flyga och landa fallskärm måste verkligen läggas på hyllan. Canopy Piloting kan uppfattas som en extrem del av fallskärmshoppning, men med rätt förutsättningar och stegvis träning går det att komma långt - både för killar och tjejer.

— Har du något flygsportsligt mål?

Jag har höga mål: Vinna SM och ta pallplats på minst en Europa Cup! Fast just nu ligger ju det rätt många träningshopp bort.

— Om du får välja ett enda ord som är viktigt för att en klubb ska växa, vilket ord väljer du då?

Stöd. För att klubben ska växa är det inte bara nya hoppare som behövs, vi måste ju BEHÅLLA de nya också. Det är mycket som spelar in i varför elever inte går klart sin utbildning eller slutar direkt efter den. Men jag tror att en stor del är att det är läskigare att hoppa än man förväntat sig. Det är oftast jobbigast med rädslan i början av hoppkarriären, och då behöver man stöd av erfarna hoppkompisar för att komma vidare. Förr eller senare så går faktiskt rädslan går över och då blir det så där himla superkul som alla vi ”gamla” hoppare tycker att det är

Många som inte själva hoppar fallskärm ser det som en lite galen extremsport. Men för mig är det mycket mer än så. Till exempel har hoppningen gett mig förmågan att hantera min rädsla och stress på ett sätt som jag nog inte hade fixat annars. Jag känner igen rädslan när den kommer och kan vända den till prestation istället för att låta den hindra mig. Det hjälper mig i hoppningen, men även i andra delar i livet när jag ska göra något som jag tycker är obehagligt. Jag hör många säga ”det skulle jag aldrig våga” – men det gör man. Om man är sugen på att hoppa fallskärm så måste man prova för det är det absolut roligaste som finnas!