Så började det
I slutet av 1800-talet experimenterade Otto Lilienthal med olika vingliknande farkoster. Året 1891 flög han med en konstruktion som liknade en hängglidare. Det var en fast konstruktion, till skillnad mot en del flaxande konstruktioner som provats tidigare.
Under mellankrigstiden experimenterades det friskt på många håll med olika typer av hängglidare. Tyskarna utvecklade segelflygplanet som fick hängglidaren att glömmas.
När sedan NASA på 1960-talet skulle utveckla en metod att ta ner rymdkapslarna provade man olika fallskärmsliknande vingar, bland annat en variant som kallades paraglider. Den var framtagen av en ingenjör vid namn Francis Rogallo, varvid vingen kom att kallas Rogallovinge. NASA använde sig emellertid till slut av fallskärmar, men hade ändå hjälpt till att lägga grunden för dagens hängflygning.
Rogallovingen hade ett mycket slappt segel med stor välvning. Den startades ofta på vattenskidor efter motorbåt Länk till annan webbplats.. På grund av utseendet med en vinge bogserad i en lina kom så namnet drakflygning av naturliga skäl.
Dagens moderna vingar har ett mycket spänt segel, oftast av en dubbel konstruktion med segel på både över och undersida av vingen, vilket ger en vingprofil som mer liknar konventionella flygplan. Vingarna har även fått en större spännvidd. Allt detta har tillsammans ökat manöverbarhet, säkerhet & glidtalet och minskat sjunkhastigheten för vingarna.