Hike N Fly, Spanien

Bild och Text: Adam Raheem Alsofi

Nyss hemkommen från Hike & Fly-tävlingen i Spanien. Vi var 4 SFG:are på plats – de enda svenskarna. Det deltog piloter från Schweiz, Sydafrika, Tunisien, Tjeckien m.fl., så det var inte bara spanska lokala piloter.

Tävlingskonceptet bygger på att man ska springa eller flyga en bana som består av ett antal turnpoints, 6–8 st. Man ställer aldrig in en tävlingsdag (task), pga dåligt väder eller nåt sånt.

Är det flygväder sätts en längre task i mer krävande terräng. Är vädret sämre (som i vårt fall) blir tasken kortare och snällare, så att den går att genomföra på mark utan flyg. För att få poäng måste man delta i samtliga tävlingsdagar.

Alla deltagare som väljer att flyga istället för att gå/springa gör det på egen risk. Arrangören tar inget ansvar för väder- eller startbedömning. Däremot var det ganska tydligt vad organisationen ansåg om förhållandena. I vårt fall syntes det även på taskarna, som ofta var relativt korta (ca 15–35 km), vilket signalerar att man inte förväntar sig några längre prestationer i luften.

Målet låg ofta vid eller nära startplatsen eftersom banorna ofta var upplagda som trianglar runt/på ett eller fler berg nära byn. Det innebar att man naturligt kom tillbaka mot starten. Samtidigt minimerade det behovet av retrieve, och bilarna kunde istället användas för att supporta deltagarna.

Varje pilot fick en personlig “green bag” där man kunde packa mat, vatten, ombyte m.m. Den kördes sedan ut av supportrarna till en waypoint (“eat station”),

Man var tvungen att bära skärmen hela tiden, även om man inte skulle flyga, så var det en välkänd regel (you carry it or it carries you).

Tävlingen var rolig, och nu i efterhand känner jag att jag gärna gör fler såna. Det var första gången jag upplevde paragliding som en riktig sport, inte bara performance och aerodynamik.

Det mentala är minst lika viktigt som det fysiska: vägval på marken, energihushållning, valet mellan en kort, lerig väg eller en längre asfaltsväg. Alla dessa beslut tas under hög puls och med mycket svett. Samtidigt känner man igen sig när lead gagglet springer ifrån en, fast denna gång är det inte stora gubbar som flyger en Enzo 3. Så lite annorlunda ändå :)

Man ska kunna snabbt ställa om till flygare när man når en startbar plats. Väl i luften handlar det om nya beslut, t.ex. om man ska landa nära nästa waypoint i ett tätt olivfält eller välja ett säkrare, öppet fält lite längre bort. (Obs, det fanns några olivträd kramare)

Man ska kunna snabbt ställa om till flygare när man når en startbar plats. Väl i luften handlar det om nya beslut, t.ex. om man ska landa nära nästa waypoint i ett tätt olivfält eller välja ett säkrare, öppet fält lite längre bort. (Obs, det fanns några olivträd kramare)

Jag tror att tävlingen passar många i SFG-klubben som har minst P2/comp 1. Jag är inte särskilt vältränad och undviker gärna risker (väljer hellre det längre bort, säkrare landningsalternativet), men kunde ändå delta, röra på mig, ha kul och ta med mig mycket lärdomar.

Jag gör det gärna igen, även om benen fortfarande gör ont. Och tydligen har jag slitit av ännu en bromslina på den steniga, vassa starten, så den får bytas ikväll.