Föreningsbesök – Vallentuna Modellflygklubb
Vallentuna Modellflygklubb är en av Stockholms förnämaste, med vackert fält för många grenar, bra relation med kommun, bra grannar, mysig klubbstuga och entusiastiska ledare. Ett orosmoln är att pandemin gått hårt åt den fina ungdomsverksamheten.
Vallentuna MFK (VMFK) är en typisk lokal flygsportförening, med ett huvudsakligt upptagningsområde i den egna kommunen och dess närhet. Klubben har sitt fält intill sportflygfältet vid Vallentunasjön. Bruset från länsväg 268 bryts ibland av någon fullskalamaskin som varvar upp.
När vi besöker modellflygfältet är det tisdag och "gubbkväll". Ett femtontal medlemmar dyker upp med en blandning av olika maskiner. Mest el, men också Gunnars H:s vackra kolvmotordrivna Boeing Stearman som ger oss ett långt elegant flygpass att njuta av.
I kväll kommer det också att flygas med lina. Björn C och Tomas kämpar med en tjurig dieselmotor som först inte vill gå riktigt rent, men sedan blir det åka av
– Hobbyaffärerna säger att de sålt fler linkontrollplan de senaste året än på länge, så kanske det är en revival på gång, säger Björn, och resonerar kring varför han tycker det är så fränt med lina:
– Jag flyger fullskala också – UL – och till skillnad mot när jag flyger ett modellflygplan med radiokontroll, så har jag fysisk kontakt med flygplanet när jag flyger lina. Det är nästan som att det är MER flygning då än med en radiostyrd farkost.
En duns utifrån fältet avbryter oss, och en Messerschmitt 163 gör en liten marksyning, annars är det mjuka landningar hela kvällen.
Vallentuna-fältet har ett riktigt drömläge, nära men ändå tillräckligt långt ifrån bebyggelse för att kunna flyga utan att störa. De boende på en gård tvärsöver flygfältet klagade förr, men när nya ägare flyttade in och det en dag stod en helikopter parkerad på gårdsplanen förstod VMFK varför klagomålen upphört. En annan granne är den lokala brukshundsklubben, men därifrån är det heller inga sura miner, och självklart heller inte från flygarna på fullskalafältet. Ett radhusområdet planeras en bit bort, men har stött på patrull efter invändningar mot att värdefull jordbruksmark exploateras.
Det finns plats för drönarflygning också, och under några år var fältet faktiskt bas för utbildning av yrkesmässiga drönarpiloter. Klubben har också enstaka helikopterpiloter.
Om man ska sätta ord på vad som är VMFK:s själ, så är det nog att man trivs ihop och att klubben har en social funktion snarare än att man tävlar.
– Vi har en årlig träff vi kallar Bruksskalaträffen. Med bruksskala, ett begrepp vi själva hittat på, berättar Krister som är upphovsmannen, menar vi att flygplanen inte behöver vara perfekta, så perfekta att man nästan inte vågar flyga med dem. De ska vara byggda, från byggsats eller från grunden, alltså inga färdigbyggna flygplan, och man ska från några meter kunna identifiera förebilden.
– Och så ligger det i betydelsen av "bruksskala", fortsätter Krister, att vi heller inte tävlar om bästa modell, utan vi bara delar med oss och njuter.
En annan spännande träff VMFK arrangerar är sjöflygträffen. Den arrangeras i år i en sjö vid ordförandens lantställe. En gång höll man till i saltsjön, men det visade sig vara mindre lyckosamt för elektroniken vid några vingliga starter och landningar.
När solen börjar gå ned plockas flygplanen ihop och vi kliver in i den enormt mysiga klubbstugan. Det luktar gott av generationers kaffepannor. I stugan finns verkstad, och det är här VMFK håller sina byggarkvällar.
– Dessvärre har det varit svårt med ungdomsverksamheten nu under pandemin, berättar Urban och Gunnar. Alla våra byggledare utom en tillhör riskgrupp pga ålder, och begränsningar i övrigt har medfört att verksamheten i stort legat nere ett tag. Men vi är på gång nu, och ska söka ett samarbete med Vallentunas slöjdlärare för att locka tillbaka ungdomarna.
Det går säkert bra. Verkstaden är fint utrustad, för några år sedan fick man ett ekonomiskt stöd från idrottsrörelsen för att skaffa några nya elverktyg. Inne på lagret finns "virke" som väntar på ivriga händer. Och entusiasmen hos ledarna gör att man blir glad.
De här föreningsbesöken syftar till att ge flygklubbarna kunskap om idrottens organisaton, och att det finns resurser som stöttar bakom ryggen när det behövs. Stockholms Flygsportförbund har möjlighet att arbeta yrkesmässigt för medlemsföreningarna med frågor som kräver mer än vad de ideellt arbetande föreningsfunktionärerna mäktar med. På frågan om vad det skulle kunna vara i VMFK:s fall dyker luftrumsfrågan upp.
– Vi ligger precis i utkanten av Arlanda kontrollzon och har bara 50 meters höjd över fältet. Det räcker för det mesta, men ibland när vi flyger med större maskiner vore det kul med lite extra höjd berättar VMFK:s vice ordförande Frank som utan framgång sökt tillstånd att nån gång ibland höja taket till åtminstone 120 meter.
Vi bestämmer oss för att det här kan vara ett gemensamt utvecklingsområde. VMFK är inte den enda klubben i norra Stockholm som tampas med luftrumsoperatören om bättre höjd, och tillsammans kanske vi kan nå framgång.